Traditionellt sett är den skandinaviska maten inte särskilt kryddstark. Det är först på senare år, med invandring från Mellanöstern och Asien, som kryddorna på allvar har gjort entré på mång matbord. I Finland, där en ytterst liten andel av befolkningen är född utomlands, är det fortfarande salt och peppar som dominerar. I Sverige däremot, där sushirestaurangerna håller på att bli lika vanliga som pizzeriorna, är wasabi, det starka japanska pepparrotsextraktet, en källa till många rinnande näsor.
Ifråga om kryddstark inhemsk cuisine är det dock svårare. Det bästa tipset är att bege sig till Köpenhamn. ”Ansigtssved” säger man i Danmark, och det är lätt hänt att den bryter ut när man sätter tänderna i ett smarrigt smørrebrød med curryremoulade.
Helt befriad från starka smaker är dock inte den skandinaviska maten, även om det sällan är på ett sätt som kan mäta sig med chilifrukter. Pepparrot och senap kan vara ganska starkt, och båda används på smørrebrød. De är dock inte starka på det sätt som får en att svettas, inte ens om brödet är ett danskt rågbröd med spiskummin i degen.
Vill man bjuda en utländsk gäst på något som är starkt och samtidigt inte går att hitta någon annanstans bör man bege sig till sillhyllan i sin lokala matbutik. Där kan man hitta de flesta märkliga kryddningar, bl.a. chilisill. Sillens syrlighet förtar en del av styrkan, men chilin finns där. Eller så serverar man ett smørrebrød med renstek och rikligt med pepparrot. Med en norsk öl till blir det en hel panskandinavisk måltid.